Archive for August, 2005

Dagens Citat

August 27, 2005

“The French found two suspicious, questionable substances in Lance Armstrong’s hotel room in 1999. They were later identified as soap and deodorant.”

Rush Limbaugh

Advertisements

You aint seen nothin yet!

August 16, 2005

Showtime! Efter en välförtjänt vila så börjar snart höstens digra arbete för Dubya. Jag hoppas att Bush har lyckats vila lite under sin “semester” och nu är redo att ta nya tag.

Man blir lite frustrerad av vänstermedia som år ut och år in skall tjata om hur fruktansvärt det är i augusti då presidenten tar ett par veckors semester. Semester, förresten, jag skulle vilja se en journalist som har ett schema som Bushs under SIN semester. Borde kanske rätta det där till “republikanske presidenten” för detta var näpperligen något som Clinton drabbades av. Men oavsett vad Bush gör så kommer media att spinna det som de vill, hade han stannat i Washington under kongressens uppehåll så hade de hånat “den enslige Bush” eller liknande och om han tagit en kort resa och valt att arbeta från Texas, ja det ser vi nu.

Bush står dock över vänsterns småaktiga spel. De kan kalla honom “mördare”, “lögnare”, “knarkare” eller “senil”, “korkad”, “krigsgalen”, de kan anklaga honom för att stå för alla möjliga och omöjliga intressen och att föra fram otaliga “dolda agendor”. De kan utnyttja tragiska offer som tvingats betala frihetens dyrbara pris och hänga upp dem som dockor. De kan alliera sig med allsköns diktatorer och mördare för att få fram sitt hat. De kan utnyttja viljesvaga mödrar som förlorat sitt bästa omdöme av sorg.

Det kommer dock inte att fungera. De är bara en bunt tragiska förlorare som FORTFARANDE inte insett att “BushCheney04” var det vinnande temat förra året, att frihetens flotta alltjämt seglar för fulla segel i sin globala turné – hur många ankare vänstern än slänger i sina grumliga vatten.

The Gipper

August 13, 2005


“I will not make age an issue of this campaign. I am not going to exploit, for political purposes, my opponent’s youth and inexperience.”

Varpå Mondale skrattade sig hela vägen till historiens största valnederlag. Som en känd, samtida komiker uttryckte saken, Mondale fick bara 13 fler elektorsröster än vad jag fick – och jag ställde inte ens upp.

Dagens Dubya

August 9, 2005

“I see a great day coming for our country, and I’m eager for the work ahead” George W Bush

Well, well, well (2)

August 9, 2005

Nu börjar det stå klart vilket parti som i valet den 2 november förra året verkligen stod för fusket.

Som väntat.

Bokrecension

August 9, 2005

Jag tänkte skriva några rader om Bernard Goldbergs nya bok som jag läst nyligen. Boken heter “100 People Who Are Screwing Up America (and Al Franken is #37)” och kom ut tidigare i år i USA. Boken finns inte att köpa i svenska bokaffärer och är självklart inte översatt till svenska, det blir bara vänstervridna amerikanska författare (som tex Al Franken, Michael Moore, Noam Chomsky, Naomi Klein…).Boken är en uppgörelse med det moraliska förfallet som pågått länge men som kan sägas accelererades i början av 90-talet och bara har fortsatt sedan dess. Goldberg sollar ut de 100 människorna han anser vara mest ansvariga för denna process och går igenom varför.

Det är spännande läsning och man lär sig mycket nytt om några av de vidrigaste människorna inom media och politik i USA. Namn som Al Sharpton, Howard Dean, Jesse Jackson, Bob Shrum, Ted Kennedy är verkligen män som gör det tydligt bortom rimligt tvivel att USA har ett rasistiskt parti och ett parti som specialicerat sig på att skrika rasist. Båda partierna är det Demokratiska Partiet.

Boken tar även upp journalister som genom trams och kändisfrossa förstör nyheterna och respekten för nyhetsmedierna de företräder. Ett flertalet av namnen på “listan” är även kändisar som tror att de är omtyckta och respekterade för sina omfattande kunskaper om historia och världspolitik – och inte sitt utseende och/eller förmåga att sjunga och spela.

Goldberg passar också på att kritisera vissa personer på högerflygeln som genom ett hatfyllt och aggresivt språk fördunklar och smutskastar även andra personer till höger, som Michael Savage. Jag håller med honom om att detta skapar ett objekt vars exempel vänstern kan projicera på hela oppositionen för att undgå att ställas till svars.


Läs den!

Peace through strength

August 6, 2005

Man kan lätt bli deprimerad över hur ensidig och vinklad media kan vara en dag som denna. 60 års dagen av bombningen av Hiroshima. Det är det ena snyftreportaget efter det andra och Göteborgsposten vill till och med att USA ber om förlåtelse för bombningen. Huruvida Hirohito skulle ha bett om förlåtelse för det lömska falskspelet som föregick smygattacken mot Pearl Harbor och attacken självt, och om han skulle bett om ursäkt för den barbariska behandlingen av krigsfångar och civila kineser framgick inte i artikeln.

Jag har inte läst något som välartikulerat redogör för att det faktiskt hade dött fler människor utan “bomben” och att den faktiskt avslutade världshistoriens blodigaste krig. Allt medan europeerna redan firade freden i Europa.

Dick Erixon beskriver väl läget i sin blogg och sätter det hela i perspektiv genom en jämförelse med slaget om Okinawa. Rush Limbaugh formulerar också vältaligt vad som skiljer USA från andra kärnvapenmakter och varför detta är en dag att fira och inte att skämmas för.

Hiroshima är och förblir en försvarsåtgärd mot ett aggresivt, expansivt och totalitärt imperium helt i enlighet med krigets och moralens lagar.

*Hans Villus-röst* -Det fanns en tid då demokrater trodde på USA

och var villiga att försvara henne.

Well, well, well…

August 5, 2005

Det verkar som om vänstermänniskorna som bölade över hur hemskt det var att folket valde Bush istället för Kerry, och som lovade att flytta till Canada valde att stanna.

Enligt Toby Condliffe som chefar på den kanadensiska avdelningen på “Democrats Abroad” så vissnade dessa emigranter då de studerade vad det var för land de funderade på att flytta till. Tydligen bättre att leva under Bush än under den kanadensiska vintern.

Jag hade dock inte haft något emot att dessa människor flyttade. Vill de inte leva i USA så skall de ju inte behöva och det finns gott om folk som gärna tar dessa otacksamma människors plats. Politiskt sett så skadar det inte heller, republikanerna får ett starkare stöd i USA och kanada (som redan är vänster) blir inte mycket värre av dessa människor.

Dagens Reagan

August 4, 2005


“Putting people first has always been America’s secret weapon. It’s the way we’ve kept the spirit of our revolutions alive—a spirit that drives us to dream and dare, and take great risks for a greater good.” Ronald Reagan

The Man In Charge

August 4, 2005


Med Rice på UD och Bolton på UN så kanske saker och ting börjar rätta till sig. Må översittarna i diktaturernas finrum FN skaka i sina grundvalar och börja jobba, helst med något annat än att fördöma Israel – som omväxling.

The Språkbarriären

August 4, 2005

I realize that there are a few english-only people reading my blog and I´m sorry if you are unable to read it. I don´t think that I will launch an english blog in the absolute future but there are plenty of good blogs on and by swedes.

I recommend the Stockholm Spectator, as seen in my link-list on the right. Enjoy!

Please email me if you have any questions about my blog or my home-land Sweden.

Bokrecension

August 3, 2005

Jag har precis läst boken The greatest communicator, skriven av Ronald Reagans medarbetare och nära vän Dick Wirthlin.

Wirthlin antar en mycket personlig stil och skriver både utförligt och målande om sin tid med USAs förtionde president. Vi får följa honom från det att han först möter Reagan i soliga California då Reagan fortfarande var guvernör till det slutgiltiga avskedet i somras då Reagan efter en lång kamp mot alzheimers gick vidare till nästa värld. Mannen som upplevde både början och slutet av ondskans imperium blev besegrad av en sjukdom som lyckades med det varken Hinckley, Sovjet, cancer eller något annat kunde. Nu är han blott ett minne, en brinnande förebild hos oss som beundrade och såg upp till honom.

Boken är en intressant skildring av hur livet såg ut under Reaganrevolutionen, hur motgångar och framgångar tas emot av presidenten och hur drivande Reagan var i ljuset av alla hinder som fanns i vägen.

Då jag är mycket intresserad av amerikansk historia och framförallt de stora valkampanjerna under nittonhundratalet så ger boken mycket ny information om valkampanjerna 76, 80 och 84 som inte varit så känt tidigare. Allt från vilka kandidater man oroade sig för i primärvalen till diskussioner kring talformuleringar till stunder av total tystnad och beundran då hela staben ser hur Reagan i den andra debatten egenhändigt krossar Mondale med sitt historiska “I will not make age an issue…” ett uttalande ingen annan än Reagan kände till på förhand.

Framförallt är boken en fokusering på Reagans förmåga att tala, att knyta kontakt med de lyssnande. Hans tal utstrålar en sällan skådad optimism och framtidstro som alla kan ta till sig oavsett våra individuella skillnader. Hans humor och små historier gör om abstrakt skattefilosofi och tung regulationsreducering till lättförståeliga budskap som knyter an till de personliga värderingar och åsikter på ett sätt man inte förstod innan. Dick Withlin klär i ord den upplevelse man får då man lyssnar till “the greatest communicator”.

Det är en bok jag varmt kan rekommendera till alla som vill veta mer om USAs genom tiderna mest storslagna president, eller som bara vill återuppleva det fantastiska åttiotalet från händelsernas epicentrum. Jag passar även på att länka till Reagans första installationstal, man riktigt känner hur Carters onda ande lyfter från Washington då man lyssnar.

Dagens Dubya

August 3, 2005

Hur långt iväg från moderlandet de än reser så kan de aldrig undkomma överbefälhavarens tacksamhet och omtanke.

What´s the matter with P1?

August 3, 2005

Jag har nyligen märkt en ny, mycket störande detalj i p1. Vissa reportrar har satt i bruk att hitta på helt egna uttal på vanliga ord, detta nya, snobbiga uttal sprider de sedan som om det vore ingenting anmärkningsvärt alls.

Jag märkte det först för nån vecka sedan då jag lyssnade på p1-morgon (som vanligt) och de hade ett reportage om någon krigsförbrytare under balkankrigen. Vad som störde mig var att en reporter uttalade ordet “balkan” med betoningen på den sista stavelsen, alltså första “a”:et kort och det senare långt istället för det korrekta (eller iallafall överallt annars normen) med två korta “a”. De andra reportrarna uttalade självklart ordet rätt, liksom han som presenterade inslaget.

Jag tänkte helt enkelt att denna reporter var ett enskilt rötägg, men idag hörde jag ännu ett exempel. Nyheten om telia sonera skildrades gång på gång hela dagen och olika journalister uttalade ordet “sonera” otaliga gånger. Precis som tidigare uttalade nästan samtliga journalister ordet som det skall uttalas, nämligen med ett kort “o” och med betoningen på ett utdraget “e”. Men en journalist envisades med att uttala det med betoningen på “o”:et, ungefär som i tyskans “sonne”, följt av ett kort “e”.

Jag finner detta irriterande, visst utvecklas och förändras ett språk med tiden, och visst kanske vi gemensamt uttalar vissa utlänska ord felaktigt av okunskap och tradition. Men jag anser att i och med att vi tar till oss ett låneord så är det vårt och det bör finnas blott ett vedertaget sätt att uttala det och om NÅGON borde hålla sig till den entydiga uttalningen så är det statsradion och framförallt i deras nyhetsinslag.

Dagens Reagan

August 2, 2005

“The government’s view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it”